Denna artikel finns i högskolans nyhetsarkiv. Aktuella nyheter hittar du på nyhetssidan.

Nyhetsarkiv - 2003-05-14

Filosoficafé om liv och död

Terminens sista filosoficafé dryftade den spännande och möjligtvis omöjliga frågan "Vad vore livet utan döden?" Mannen i talarstolen var Peter Jansson, en man som torde ha platsbrist på visitkortet, han har ett förflutet på Chalmers, han är utbildad psykolog och psykoterapeut och är doktorand i filosofi vid Göteborgs universitet.

Ur levandes perspektiv

Frågeställningen är onekligen intressant, skulle vi kunna leva utan döden? Jansson talade om döden från oss levandes perspektiv, om döden som ett existentiellt predikament. Skulle livet vara roligare att leva om vi visste att vi skulle leva i 3000 år, frågade han, och publikens nervösglada skatt var svar nog.

Janssons två utgångspunkter var hans egen verksamhets två fält, som filosof och som praktiker med den egna psykoterapikliniken.

Gemensamma ramar

För att skapa en bas av gemensamma referensramar mellan sig och den lyssnade publiken gick föreläsaren först igenom olika föreställningar om döden. Föreställningarna visade sig vara begränsade världen över och frågorna är lika enkla i sig själva som svåra att besvara; Vad händer när vi dör? Händer det något överhuvudtaget? Föreställningen om ett totalt utslocknande är inte särskilt vanlig, de flesta tycks, enligt Jansson, ha en tanke om någon form av själens fortlevande, vilket ledde över till de tre stora religiösa frågorna kring döden. För det första varför måste man dö?, för det andra vad innebär döden?, för det tredje var befinner sig de döda?

Gudomlig ordning

Ett vanligt svar på den första frågan är att döden bestäms av en gudomlig ordning, ofta med det påföljande synsättet att vi egentligen var bestämda att leva för evigt, men att människan gjort ett felaktigt val, överträtt ett förbud och att döden rubbar den gudomliga ordningen.

På den andra frågan gick Jansson igenom olika själsföreställningar, t.ex. som den om att människan har en själ så lämnar den kroppen vid döden och det är således bara själva den fysiska kroppen som dör.

Oklarhet

Den tredje frågan om var de döda eller själarna befinner sig efter döden är en religiöst och kulturellt högst skiftande historia. Det tycks råda en stor oklarhet mellan olika synsätt om vad det egentligen är som lever vidare. Föreställningarna mellan död, dröm och paradiset flyter samman. Gemensamt för olika människor och kulturer tycks dock vara tanken om någon slags plats, många folkliga uttryck vittnar om detta.

Hur tänker vi på döden?

Synen på, och upplevelsen av döden, är högst skiftande och man får olika svar från filosofen och från läkaren. Vetenskapssynen har växlat mellan definitionernas fokus från hjärtdöd till hjärndöd. Det till synes enkla och obestridbara begreppet död blir plötsligt tänjbart och kulturellt betingat.

Från dessa olika frågeställningar om döden och vad den egentligen innebär och hur vi tänker om döden fortsatte Jansson sin svindlande föreläsning. Utvikningarna och de beröringsbara ståndpunkterna var många, där flimrade filosofer som Sartre och Heidegger förbi och där drogs linjer från de antika dramerna upp.

Modernitetens ansikten

Om en av modernitetens ansikten är det individuella så blir det än mer tydligt i exemplet Döden. Bara du kan dö just din död, mycket kan vi överlämna åt andra, men din död är bara din, bara just jag kan dö åt mig själv. Man fick verkligen känslan av hur döden griper in och blir rätt bemött, inte till ett hot utan till en livsvän. Medvetenheten om döden kan ge en sorts livsmedvetenhet, livslugn och dödslugn.

Jag må, prästbarn som jag är, vara en smula miljöskadad, döden har alltid funnits vardagligt nära, och jag tror mig aldrig ha varit rädd för varken döden som existentiellt predikament eller för min egen död. Kanske var det något som Peter Jansson ville föra vidare och bortom, bortom döden som hot, närmare döden som ett livsbejakande faktum - eftersom döden finns måste vi leva desto intensivare

Välbesökt som alltid

Som alltid var filosoficafét välbesökt intill sista plats och ett gott betyg till föreläsaren torde föreläsningens frågestund vara. Ovanligt få lyssnare hade avvikigt i pausen och frågorna närmade sig den existentiella nollpunkten.

Det var inte bara Janssons intellekt som glänste, lyste gjorde det även från det nyförlovade ringfingret, en händelse som han under sin föreläsning återkom nyförälskat ofta till. Lycka till säger högskolan i Borås, och måtte det födas många nya filosofer, vi behöver dem alla!

Text: Annie Andréasson